Innan jag började i skolan hade jag inte jättebra inställning, men efter en lektion med Stefan så ändrades min inställning helt och jag ficksån sjuk motivation till allt. Alltså jag förstår inte. Jag har aldrig riktigt kännt den här kämparglöden innan. Visst jag har ju verkligen haft kämparglöd, annars hade jag ju knappast klarat av nian, men alltså det här är på en helt ny nivå.

Jag är inte 100% pigg ännu och ibland får jag kämpa för att ta mig igenom dagen, men innan har jag gett upp så fort det tagit emot och jag har börjat känna mig matt eller dålig på något sätt. Nu känner jag att jag har en underbar inställning till livet. Visst jag har dåliga dagar då jag bara vill ligga i min säng och aldrig mer kliva upp, men de är färre nu än de varit på väldigt länge.

Jag hade ett snack med pappa här om dagen och jag blev ju bara tvungen att dela med mig av det. Jag sa saker jag inte riktigt själv visste om att jag tyckte. Det är svårt att förklara hur et går till, men det händer ibland haha. 

...

Jag har vissa i min omgivning som förminskar alla problem, ingen nämnd ingen glömd ;) De har väldigt svårt att förstå vad jag säger och hur jag känner. Men jag snackade med pappa om massa saker och sen kom jag fram till att jag har fått en sån sjuk motivation till det mesta. 

Jag går inte in på en lektion och tänker att jag bara vill att den ska sluta, utan jag vill faktikst försöka förbättra mig och lära mig nya saker. Förra året gick jag verkligen in med fel inställning och jag räknade timmar och tänkte att varje lektion var en timme närmare slutet av skoldagen. Visst jag har kvar det tankesättet lite till och från, men bara det att jag inte tänker så varje dag glädjer mig. Jag kliver inte upp varje morgon och längtar tills jag kommer hem från skolan innan skoldagen ens börjat. Framsteg!!!

Jag vill inte göra det så lätt som det bara går heller, utan jag vill verkligen utvecklas! 

Trots att jag vill göra massa saker så är jag ju fortfarande väldigt begränsad då jag faktiskt inte är så pigg på dagarna. Jag har börjat insett att jag kan inte vara en toppelev + ha topphälsa. Det går inte så bra, iallafall inte just nu. Jag börjar acceptera att jag inte kan prestera på samma sätt som jag har gjort tidigare år och istället för att gå in med inställningen att jag är dålig som inte kan, så tänker jag att jag kan ju bara bli bättre än jag är nu.

Det är en sjuk befrielse att komma över spärren och bara släppa taget och ta det som det kommer.

Nu kämpar jag inte för att ta mig igenom dagen, utan jag kämpar för att ta vara på hela dagen och vad den har att erbjuda.

Ni kanske tycker det låter sjukt, men jag ser de flesta dagarna som en vinst numera. Om jag skulle svimma en gång i månaden eller en gång varannan vecka, så ser jag det som en vinst. Bara jag inte behöver svimma och må dåligt varje dag. Självklart klagar jag och mår dåligt över väldigt små saker ännu, men jag avvänjer mig. 

Livet känns ganska lätt de dagar jag mår bra och pga mitt mående så har jag lärt mig att uppskatta de bra dagarna på ett helt nytt sätt.

 

I veckan skulle vi göra en diagnos i engelska. Jag mådde inte alls speciellt bra innan, så jag tänkte gå hem, men sen kom den där kämparglöden fram. Varför ska jag gå hem en kvart tidigare när jag bara kan göra provet så jag har det ur världen och sen gå hem och sova?!! 

Ofc stannade jag och gjorde det. Prestationen var inte optimal, men jag försökte. Jag gjorde det och jag var så nöjd och stolt efter, bara för en sån liten sak.

Alla har väl antagligen fått höra att man ska tänka positivt, även jag, men jag har aldrig riktigt "vetat" hur man gör.

Ibland kommer jag på mig själv när jag kommer in i dåliga tankebanor och försöker då se problemet från en annan vinkel och se konsekvenserna. Är de bra i slutändan så är det ju egentligen inget att lägga onödigt mycket energi på . 

Sen vet jag ju också av egna erfarenheter att jag inte kan sitta här och berätta hur ni ska göra för att få ett sunt tankesätt, men jag kan påminna er om att det är nyttigt att jobba på det. Du måste själv prova dig fram och se hur du ska gå till väga och vad som passar dig, för det är det bara du som vet. Jag har fått hjälp av många genom tiderna, men det var jag själv som var tvungen att komma på vad det faktiskt handlade om och det var jag själv som var tvungen att ta tag i saken.

Man har nog många motgångar i livet för att klara av att kämpa mot sig själv, för när du börjar inse och förstå då kommer livets dubbelknutar att reda ut sig själva förr eller senare. Kanske med lite extra hjälp från en extra hand, men först och främst med hjälp av dig själv och ditt JÄVLARANAMMA!!! Good luck och hoppas ni får motivation av min motivation ;)